jeileme

Idag känns det som lördag....

..fast vi alla vet ju att det är fredag,
anledningen till att de känns som lördag,
är nog för att jag är hos pappa, och brukar komma hit på fredagar...

Idag kommer älskade Carolin och likaså BX,
till mig :D vi ska ha kul,
sådär kul en, emelie, bx, och carolin kan ha!
Lejla, attsingens att du inte kunde få åka med xD

Imorgon så ska vi tre tjejer, med 2 av mina bröder,
åka in till något lekland eler något.
Fast de känns som om att vi tjejer kommer ha roligare,
än mina bröder....

Haha, sist jag, bx och hennes ex, var på något liknande,
med min älskade bääbis (tilde,kusin) så lekte vi så mycket,
att lilla bäbis försvann, utan att vi märkte de xD

men what a fuck?
jag älskar att leka (a) :D

livet är en lek
HÅÅNGEL (h)

folk har snackat om denna jäkla björn...

...och nu precis har jag checkat in den pysen,
som dessutom var ung och hyfsat snygg? :O

I alla fall, jag är kär..
i hans humor!
Trodde faktiskt inte han skulle vara så rolig,
men guud, han var ju för fan skojig! :)

http://www.youtube.com/watch?v=77j1ZDYwoNU

kan inte få in dem där jävla videosen :/
men gå in på den sidaN!

livet är en lek
HÅÅÅNGEL (h)

Festen

Det gick fram två signaler, sen fick man höra min mammas stressade röst.
- Andersson.
- Hej mamma, får jag sova hos Linn inatt?
- Nej, det är familjekväll idag ju.
- Snälla, underbara mamma, kan jag inte bara få slippa den här fredagen?
Man hörde hur hon suckade. Det blev tyst i luren ett tag. Sen bad hon att få prata med Linns mamma, så hon kunde fråga ifall det var okej. Både jag och Linn var förbereda på att hon skulle fråga efter det. Vi båda visste ju att Linns mamma inte skulle vara hemma ikväll. Så Linn pratade med min mamma, och försökte låta som sin egen mamma. Jag var så rädd, om detta inte skulle funka, så skulle jag få utegångsförbud, hur länge som helst. Jag gick ut ur rummet, efter en kvart så kom Linn ut ur rummet, utan att visa en min, sa hon:
- Sara, din mamma vill prata med dig igen. Jag tänkte att nu var det kört. Jag gick förbi spegeln i hallen, och jag var lik blek. Jag sa:
-hallå?
- Jag ville bara säga att fredagarna fortfarande ska vara en familjekväll, ok? Bara ikväll, aldrig mer. För nu inte för mycket liv ikväll. Jag hörde hur hon skrattade lite rått åt sitt egna skämt. Jag flinade lite, det funkade. Efter att jag sagt god natt, pratat med mina tre små bröder, och min pappa så la vi på. Jag sprang in till det andra rummet, där Linn log brett, och vi tjöt av glädje i fem minuter.



Efter att fem minuter gått, så ringde telefonen. Det var Carro. Hon undrade om vi kunde gå på strandfesten, och det kunde vi. Hon lät väldigt chockad, men samtidigt glad. Vi bestämde med Carro att vi skulle mötas vid fyren, om två timmar. Nu var det väldigt stressigt, både jag och Linn skulle duscha, sminka oss och välja kläder. Vi bestämde oss för att hon skulle börja duscha. Hon gick in i duschen, samtidigt så började jag bläddra i hennes fotoalbum. Linn hon hade "det". Hon har långt hår som räcker till under bröstkorgen, det är lagom lockigt också. Blåa tindrande ögon, och världens längsta ögonfransar. Hennes kropp, är perfekt, modellsmal, men ändå större bröst. Sen har hon vitt gnistrande Hollywood-leende. När jag står och tittar på mig själv i spegeln så tycker jag att jag är ganska söt. Men när jag står jämte Linn, känner jag mig som en treåring. Jag är lite större än Linn, kraftigare. Jag har brunt jätte krulligt hår, ner till axlarna, och det värsta av allt, gröna ögon. Det är fint med kristall blå eller mörka mystiskt bruna ögon, men gröna? Nu kom hon ut från duschen. En timme och fyrtiofem minuter senare, var vi båda klara. Färdigsminkade, påklädda, och nyduschade. Det låg säkert tusen byxor, över hela rummet, och det dubbla av tröjor. Båda ville ju vara fina på strandfesten.

Vi gick sedan mot fyren, där Carro redan stod. Vi var runt en tjugo minuter sen. Carro var rätt sur på oss. Men lite småprat senare, så var hon lika glad som vanligt. Vi gick mot grillplatsen på stranden, för det var där vi skulle vara. Jag såg redan från långt håll, Robert. Robert är den snyggaste killen på skolan, och han vet om det. Det är så synd, att han är så äckligt självsäker.
Men han kan ju inte hjälpa att han är perfekt. Linn tycker att han ser konstig ut i ansiktet, men hon har ju haft dem mest heta killarna, som finns. Så det är inte så konstigt. Det satt fem andra killar också, och jag känner inte igen en enda. Linn och Carro satte sig direkt med en varsin kille och började snacka. Jag stod bara helt still, som en idiot. Vad skulle jag göra, detta skulle ju bli min första fylla. Jag började helt plötsligt få en stark saknad av mamma. Jag ville bara ha en varm kram, en trygg kram. Jag kände mig äcklig och ful. Den där läppglansen kändes helt plötsligt väldigt töntig. Det kändes som att mina läppar glänste som en tre meter lång aura, medan jag bara stod där och såg allmänt grådaskig ut. En kille tittade på mig och sa sedan:
- Ey, du tjejen, kom och sätt dig här. Jag gick dit osäkert, kände mig som en stor elefant. Satte mig ner, och så förklarade han vad alla hette. Dem hette Martin, Thomas, Robert, Jimmie, Jocke, och han själv hette Pierre. Jag kollade på alla. Robert var väldigt snygg som vanligt, blond och blåögd. Jag faller för det, jag kan inte hjälpa det. Martin och Thomas var tvillingar. Dem var lite smått söta, men inte riktigt min smak. Dem hade rött hår, blåa ögon och en massa fräknar. Fräknarna passade på dem, jag har ju också fräknar, men jag ser bara barnslig ut. Jag hade aldrig varit så osäker i hela mitt liv. Jag ville bli full, fort. Inte känna alla blickar emot mig. Inte bli jämförd med dess fina, snygga, sexiga pinglor. Just i detta tillfälle hatade jag mina två bästa kompisar. Jag blev irriterad på att dem var så söta. Carro satt vid Jimmie, han var väldigt söt. Han hade ett sånt där klassigt utseende som man antingen älskade eller hatade. Jag älskade det, eller det var nog lite överdrivet, men han var riktigt söt. Jocke var inte söt alls, det tycker inte jag i alla fall. Men vi alla har ju olika smaker. Pierre var väldigt ful, enligt mig, jag blev lite smått sur över att jag satte mig vid honom. Pierre gav mig en öl, jag tvekade innan jag tog den. Man vill ju inte verka mesig. Det var det vidrigaste jag någonsin har smakat. Det smakade beskt, jag ville bara slänga den och springa därifrån. Jag förstod inte vad det var för fel på mig, alla andra såg ju ut att gilla det. Jag tog ett par rejäla klunkar, jag trodde att jag skulle spy. Sen fick jag smaka en blandning, som smakade ännu vidrigare. Ju mer jag drack desto mindre kunde jag förstå att Linn och Carro gjorde detta varje helg. Jag klunkade mer. Så att jag slapp känna smaken. Folk hade börjat resa på sig, och gå iväg till olika ställen. Jag visste ju att Linn och Carro hade strulat, så jag antog att dem gick iväg, för att göra det. Jag ställer mig upp, och börjar dansa. Pierre kramar om mig, jag kramar tillbaka. Det känns så skönt att krama om någon, för hela världen snurrade under mina fötter. Jag utbrast något om att jag älskade Pierre. Jag kände något varmt i min mun. Sen däckade jag.


Jag vaknar av att det gör ont ch ta ett varmt bad, och åter igen bara krama om mamma. Mellan mina ben, blir smärtan bara värre. Men jag har ändå ont över hela kroppen. Jag kisar med ögonen. Det är sol ute. Var är jag någonstans? Drömmer jag? Jag ser tre polismän över mig, och jag hör en ambulans. Vad har hänt? Smärtan blir bara värre, och jag slocknar igen.
mellan mina ben. En kraftig smärta, jag är spyfärdig, och är trött i hela kroppen. Jag vill bara hem o
Nästa gång jag vaknar upp är på ett sjukhus. Jag ser mamma sittande sovandes vid min säng. Hon var helt röd flammig, i hela ansiktet. Hon vaknar upp, tittar på mig, och börjar stortjuta. Jag fick en kram. Jag frågade vad som har hänt. Men mina ord kom inte fram. Pappa kom in i rummet. Jag har alltid sett min pappa, som en stark man. Han började gråta, när han såg mig. Jag började också gråta, för det finns inget värre än när en stark förebild, bryter ihop. Någon som jag inte kände igen kom in i rummet. Hon började prata:
- Sara Andersson? Hej, jag heter Lena, och jag är läkare. Du ska vara väldigt tacksam att du lever idag. Vi hittade dig i en buske vid fyren. Du hade 2.0 Promille, och du hade blivit grovt
våldtagen. Jag är ledsen över att säga detta, men det var en gruppvåldtäkt, och vi tror inte du kommer att kunna få några barn i framtiden för detta. Mamma bröt ihop, och tjöt ännu mera. Hon ville ju bli mormor, för jag var ju hennes enda dotter. Läkaren fortsatte:
- Men du ska vara väldigt glad att du ens lever. Vi väntar fortfarande på svar ifall din vän Carolin Johansson, har klarat sig. För första gången kunde jag få fram ett ord:
- Linn?
-  Jag beklagar!

Många i min ålder, har många frågor angående kompisar...

Vem är mina riktiga kompisar?
Hur vet man ifall det går att lita på mina kpmisar?
Varför är jag vän med just den personen?
är den kompisen verkligen bra för mig?
skulle den ställa upp för mig, som jag ställer upp för den?

Jag snackar absolut inte om mig själv nu,
men jag vet att många tänker så, dagligen...

Många människor är väldigt öppna, om sitt liv..
Berättar saker för alla som vill veta,
och tänker inte ett dugg på vad det kan medföra....

Borde folk vara mer tysta om sitt privatliv?
Folk kan misstolka, och skvallra....
För det är typ vad denna staden lever på i alla fall,
skvaller!

Min åsikt: går man runt och snackar om alla andras liv, så har man inget eget...

Ja, jag vet.. Jag är inget helgon.
Som jag redan sagt,
så snackar alla skit, någon gång...
Men jag försöker i alla fall,
att säga till personen, i fråga, vad jag tycker om den...
Fått höra mycket denna veckan,
att jag är kaxig,
men hallå? ska jag säga saker bakom ryggen då?!
Nej, jag föredrar att säga det till folk..
Det är så jag vill bli behandlad....

Jag är så sjukt glad att jag har mina bästa kompisar,
och givetvis alla andra med..
Men jag är verkligen lycklig över att jag har dem jag,
umgås med i skolan!
Det är liksom inga tvivel, de är vi!
Medans typ tjejer i andra klasser,
bytar "bästa" kompis, varannan vecka...
Hur fan vet man då vem ska lita på?
och vem som är ens bästa kompis?

Fast ibland kan även jag fråga mig frågan,
varför umgås jag med den personen?
För precis som alla andra.
så växer jag ifrån min kompisar,
vissa...
Eller så växer dem ifrån mig...

Jag tycker synd om de "bra" tjejerna,
som på grund av en slump,
börjar umgås med "fel" personer...
Dem borde ställa sig frågan:
"är dem verkligen bra för mig?"
Det fick ju Carolin göra för x antal år sen...

Något jag ganska ofta tänker på,
är ifall jag ställer upp tillräckligt mycket för
mina kompisar?
Eller ibland kan jag också undra, Ifall
jag ställer upp för mycket,
för vissa kompisar,
som jag kanske inte är sååå fruktansvärt,
bra kompis med... ?
Borde jag skita i att engagera mig i allt och alla,
och fokusera ännu mer på mina bästa kompisars
mående?

Är jag en bra kompis?
Är du en bra kompis?
Hur fan är en bra kompis?

värt att tänka på...
Vem vill du ska komma på dina barns dop,
ditt bröllop, din begravning?
Vem tror du alltid kommer finnas kvar?
Har du vänner för livet redan nu?
Eller väntar du fortfarande på att
hitta en äkta vän?

Om du nu har en äkta vän, eller kanske flera stycken (?)
Uppskatta dem!!
Jag älskar er, mina vänner....
HÅÅNGEL (h)